Långlineträning bygger på att låta hunden gå ”låtsaslös” i sele kopplad till en lång löplina. På sikt ska hunden så gott som glömma bort linan och uppleva sig som helt frigående och att långlineträningen förhoppningsvis ska leda till god avståndslydnad hos hunden.
Som hundförare riskerar man tyvärr alltid att medvetet eller omedvetet styra hunden med kopplet, vilket försämrar inlärningen av avståndslydnad. Därför är ”hands free training”, så effektiv, dvs träning där du inte håller i kopplet.
Om du går in för långlinemetoden; måste du använda den konsekvent, varje dag ända tills hunden blivit så gott som 100 % pålitlig. Endast vid lek med andra hundar tas lina och sele bort.
Linan ska normalt släpa fritt i marken. Den bör alltså inte användas som ett förlängt koppel eftersom detta fördärvar hela idén med den här träningen. Inga händer på linan! (Ja, även ägaren måste tränas!)
Linan måste vara kopplad till en s.k. lättsele – ej till hundhalsband – för att undvika skador.
| Agera som vore hunden helt lös.
Linan används bara som en säkerhetslina för att stoppa hunden i ett krisläge. |
| Vid all dressyr, var ytterst sparsam med att ge order, men håll stenhårt på att given order måste åtlydas.
Beröm och kela med hunden i alla lägen när den självmant kommit till dig! |
Träningsmetoden bygger på att hunden får känna sig fri och okopplad, och att den helst ska glömma bort linan.
I ett nödläge – om hunden störtar iväg efter en hare, rusar bort till andra hundar etc – skriker du Ditt stoppkommando och hejdar hunden snabbt och effektivt tack vare långlinan. Stoppskriket bör komma någon halv sekund innan hunden stoppas av linan.
När hunden konsekvent och under lång tid blivit stoppad på det viset, infinner sig – enligt hundpsykologer – ett slags ”hundlig vidskepelse”.
Hunden upplever att en övernaturlig kraft hindrar den från att sticka iväg. Därför så viktigt att hunden inte får för sig att det är husse eller matte som sköter linan.
På sikt upplever hunden att den ständigt står under 100% fjärrkontroll. Den kommer på sikt att åtlyda både stoppkommandon och inkallningar som en ”djupt inrotad vana” som sitter i ryggmärgsreflexerna.
Det rör sig om samma processer i hundens lillhjärna som när vi människor automatiskt kastar en blick på en tom handled, för att kolla hur mycket klockan är, trots att storhjärnan mycket väl känner till att klockan t ex ligger kvar hemma.
När du äntligen – och förhoppningsvis – efter envis och konsekvent träning uppnått inkallningskontroll över hunden, tas linan bort och ersätts med en kort liten stump på ca 35 cm. En del experter anser att man i stället klipper av linan successivt tills det bara blivit en liten stump kvar.
Hunden känner sig som ”alltid välklädd i slips” med den ”magiska linan” på plats. Avståndslydnaden blir till sist till en god vana.
En vacker dag har hunden kanske blivit fullt pålitlig i alla lägen. Då tas även den lilla stumpen bort, – ja, rentav också halsbandet?